Efter tre intensiva timmar och 1200 höjdmeters stigning avtecknar sig inte längre ledmarkörernas blå och röda färger mot omgivningen i skymningens skumrask. Vi kisar enträget i dunklet, men tappar stigen och famlar alltmer prövande runt i den snåriga uppförsbacken. En lovande och omisskännlig lukt letar sig fram till våra näsor – någonstans i närheten har någon gjort upp en eld. Lägret hägrar nära, men mörkret gör det förbluffande svårt att navigera sig fram. Till höger om oss uppenbarar sig ett svagt ljussken, och sluttningen verkar leda upp till ett dämpat sorl av röster. Vi styr våra trötta fötter i ljudets riktning, och hamnar i ett taggigt snår som river oss på både ben och armar. Med enveten ignorans närmast snubblar vi oss fram genom buskaget och ut på andra sidan, upp på ett krön. Vi är framme vid stugan och kan äntligen koka frystorkad pasta i vårt stormkök och slå läger för kvällen. Imorgon väntar en vandring upp till Vaganski Vrh – nationalparkens högsta topp på 1757 höjdmeter.

190226_Beas-blogg-feb-19Utsikt från Vaganski Vrh, Kroatien, augusti 2018.

Vi människor strävar konstant efter att alternera vårt medvetande på olika sätt. Vi vill fullända våra upplevelser och känslor genom att rikta och manipulera dem mot tillstånd som vi värderar som meningsfulla. Denna kontinuerliga process bygger på våra tidigare upplevelser och erfarenheter, så även på kemiska mekanismer i vårt inre, kalibrerade för att tillgodose våra basala behov. Allt detta avgör hur varje människa uppnår tillfredsställelse och välmående. För att maximera tillstånd av välbefinnande har mänskligheten sedan urminnes tider kämpat för att förbättra våra chanser till ett bekvämare levnadssätt. Allt ifrån förädling av växter för att kunna öka skörden från våra åkrar till medicinsk forskning för att övervinna sjukdomar har lett oss fram dit vi idag står – vid randen till en verklighet där artificiell intelligens kanske kommer att kunna ta över många av de processer som vi tidigare befattat oss med, och med en medellivslängd som ökat dramatiskt under de senaste seklen. Dessa framsteg har jag stor respekt för, och jag vill inte förringa den fantastiska utveckling som faktiskt har åstadkommits. Men någon gång under den tidsepok som Homo Sapiens hittills vandrat på denna jord valde människan att svänga in på en stig som fört oss på villovägar. För idag går det inte att bestrida att det finns ett enormt lidande inom vår art, alla våra revolutionerande framsteg till trots. Någonstans i vårt framåtsträvande maskineri snurrar ett fundamentalt kugghjul i fel riktning.

Problemet tror jag till stor del ligger i att människan har försökt att minimera sitt lidande och maximera sin överlevnad genom att fjärma sig från naturen och samtidigt eliminera de kontraster som den har att erbjuda. Dessa kontraster kan visserligen vara livsavgörande om de blir för stora, såsom exempelvis naturkatastrofer besitter den fruktansvärda kraften att kräva människoliv. I liten skada behöver dock inte naturen utgöra något direkt hot, och kan i själva verket göra att vi känner oss levande; att frysa för att sedan få värma sig vid en eld; att vara hungrig för att sedan få äta en efterlängtad måltid; att vandra sig närapå vilse i mörkret för att sedan få finna trygghet och vila. Dessa upplevelser inger välbehag i den mest simpla form. De sår uppskattning till livet och en tacksamhet till omständigheter. De är stärkande och karaktärsbildande på fysiska såväl som psykiska plan. Dessutom tenderar de att kräva mindre naturresurser för att generera en positiv upplevelse. Det innebär att ett sådant förhållningssätt har förmågan att uppfylla våra ofrånkomliga behov av att förändra vårt medvetandetillstånd samtidigt som det inte utarmar planetens tillgångar. Ett sådant leverne kan enligt min mening leda till en lättfångad lycka för både individen och samhället. Idag tillfredsställer många sitt suktande efter stimulans och tillfällig tillfredsställelse via konstgjorda kickar i form av allt ifrån godis och snabba bilar till reashopping och droger. Om vi bara lade manken till så skulle allt det kunna ersättas av något mer bestående. Visserligen skulle den enskilda människan behöva jobba lite hårdare för att alternera sitt medvetande, men belöningen skulle infinna sig i sin renaste och mest långsiktigt hållbara form. Genom att anamma en livsstil som välkomnar utmaningar och prövningar är jag övertygad om att vi skulle kunna hantera bekymmer av alla de slag på ett bättre sätt – för hur många problem vi än löser så kommer nya alltid att uppstå.

För två veckor sedan bjöd Ekocentrum in till en onsdagsföreläsning om det 17e globala målet inom Agenda 2030. Det målet är Genomförande och globalt partnerskap och handlar om hur vi ska kunna finna vägar att uppnå de övriga målen inom agendan och förverkliga vår strävan mot en hållbar värld. Uppgiften är onekligen komplex, men genom att i våra vardagsliv bemöta prövningar med uppskattning tror jag att vi kan skapa en kollektiv handlingskraft med fullgod kapacitet till att resolut vidta de åtgärder som mänskligheten och planeten behöver för att kunna må väl idag och i framtiden.

Av Beatrice Lundberg 2019-02-26.

Etiketter: , , Last modified: 26 februari, 2019